Kullerbytta bildas 1979 (då under namnet Sätrahöjdens teatergrupp). Gruppen består av vuxna utvecklingsstörda. Antal skådespelare i Kullerbytta varierar under åren 1979-2001 mellan 5-14 deltagare i åldern 14-77 år. Flera av skådespelarna är fortfarande efter 15 -20 år aktiva i gruppen. Verksamheten börjar som dramacirklar på dagcenter. Ur dramaarbetet växer längtan att spela teater. 1979 uppträder gruppen för första gången. Då för arbetskamrater på dagcentret.1980 flyttar gruppen ut från dagcenter till ABF på Sätra (Gävle) där gruppen stannar t.o.m. 1993. I början organiserat, som studiecirkel och en del av arbetet på dagcenter.Senare, som fri teatergrupp, utan anknytning till dagcenter. 1994 ingår Kullerbytta i den nybildade ideella föreningen Gävle Handikappteater. Gruppmedlemmarna kommer från olika dagcenter, samt särskolans högstadieklasser ( Gävle och Sandviken). 1994-2001 finns gruppen i eget teaterhus i Valbo (Stenhuggargatan) 2001 flyttar gruppen till centrala Gävle (FUB lokalen, Kyrkogatan)
Repetitionsmetod är den av Kullerbytta utvecklade “papegojmetoden”.
Ulrika säger repliken och skådespelaren upprepar den. På detta sätt lärs replikerna in. Ett sådan arbete tar mellan 7-12 månader för en pjäs med speltid 25-45 minuter. Innan skådespelarna kan “ta regi” bör varje skådespelares ordförståelse kartläggas (t.ex. gå runt bordet, ställ dig bakom stolen). Stor del av regiarbetet innebär att Ulrika visar förflyttningarna på scen och skådespelaren härmar dessa. I Kullerbytta ingår såväl läskunniga, som icke läskunniga. Pjäserna skrivs utifrån skådespelarnas möjligheter att kunna gestalta rollerna. Alla kan således vara med. Mellan 1979-1985 får skådespelarna inga manus. Allt repeteras in via ”papegojmetoden”. Från 1986 får skådespelarna eget manus att studera dock utanför repetitionstid. De icke-läskunniga får med hjälp av gruppen läsa in sina repliker på ett band. Manus används endast av regissör vid repetitioner. På detta sätt undviks risken för ”läsning” av replikerna och främjar i stället det naturligt tonfallet. Sufflering förekommer under samtliga föreställningar. Detta sker från scenkant eller kuliss av Ulrika med ett eget ”hemmagjort” teckenspråk, som markerar viktiga stödord i handlingen. Trots att gruppen framför en pjäs 20-30 gånger–är det inte ovanligt att suffleringsstöd behövs.
Kostym och rekvisita. Lågbudget och inte så viktigt.
Kullerbyttas skådespelare väljer själva sin kostymering. Utifrån deras olika idéer om hur rollfiguren ska se ut, söker gruppen finna passande kläder. Ofta letar man på Gävle Biståndsgrupp(second hand)eller i det egna mycket enkla kostymförrådet.Ekonomin har aldrig tillåtet några dyra specialkläder eller specialeffekter. Med enkla, billiga kläder och stor fantasi kommer man långt.
Kullerbytta lägger, liksom övriga grupper i Gävle Handikappteater tonvikten på texten och ett bra framträdande. Ett par stolar,kanske någon enkel rekvisita, men det är ORDET och SKÅDESPELARKONSTEN, som är i fokus.
Smink och resor
Skådespelarna tar på och av scenkostymer själva. Och ansvarar även för sminkning. På turné ansvarar även skådespelarna för sin resväska med teaterkläder. Detta har varit och är en ansvarsfylld del av teaterarbetet, men detta bidrar till att utveckla skådespelarna. Gruppen förflyttar sig vid turné inom kommunen (skolor för det mesta)oftast med hjälp av Ulrikas gamla bil och ibland även med färdtjänsttaxi. Teaterarbetet i Kullerbytta har genom alla år byggt på att skådespelarna så långt som det är möjligt, tar ansvar för så mycket som möjligt-eftersom gruppen alltid arbetat med endast Ulrikas hjälp. Kullerbytta utvecklas på detta sätt inte bara på scen.
Pjäsernas innehåll. Manus.
Ulrika Hörberg skriver pjäserna regisserar, repeterar och finns med på scenen i små biroller fram till 1990. (rollfiguren bestäms av skådespelarna). De första åren är detta nödvändigt eftersom skådespelarna behöver nära stöd för att genomföra sina roller, men efter några år finns Ulrika med på scen endast med anledning av skådespelarnas bestämda önskemål. Hon tilldelas av skådespelarna rollfigurerna överbeskyddande mamma, fördomsfull granne eller oförstående personal. Kullerbyttas rollfigurer och rollernas omfattning skrivs utifrån skådespelarnas förmåga att kunna gestalta dem och helst lite till d.v.s. att den nya rollen/rolltolkningen ska bidra till skådespelarnas utveckling på och utanför scenen. Innan en ny pjäs skrivs så diskuterar gruppen vad som är bra att lära sig under den nya uppsättningen. Så att man hela tiden går vidare mot nya utmaningar. Vågar göra det man kanske inte tror sig klara. Teaterarbetet (på och utanför scen) är en mycket bra pedagogisk metod för utvecklingsstörda att söka ny kunskap om sig själv, andra och samhället.
Kullerbyttas repertoar:
1979-1980
De första åren spelar gruppen övervägande korta sketcher/pjäser om bl.a. gamla tider, äventyrsresor m.m. De sjunger sånger de redan kan. En enkel pjäshandling tecknas ner. Repetitionerna följer en ”röd tråd” och replikerna är improvisationer.
1981-1982
Fantasiämnen. Pjäsernas handling skrivs av Ulrika utifrån skådespelarnas önskeroller. (Ex. i ”Tre Bröder” en sotare, en kines, en baby i barnvagn, en tjuv, en tjock tant, en hembrännare och en virrig gubbe) Endast Ulrika har ett manus med skrivna repliker och dessa repeteras in med papegojmetoden.
1983-2001
Sedan 1983 behandlar Kullerbyttas pjäser hur det är att vara utvecklingsstörd. Pjäserna tillkommer efter många och livliga diskussioner i gruppen. Oftast handlar innehållet i pjäserna om utvecklingsstördas livssituation i Sverige, andra länder, i nutid men även i flydda tider. Och hur de utvecklingsstörda skådespelarna upplever att det är att vara utvecklingsstörd i förhållande till andra. Vad är just vid tillfället aktuellt i handikappdebatten? Vad är angeläget att informera omgivningen om? Är det några särskilda fördomar/orättvisor, som ska belysas? Efter diskussioner i Kullerbytta och sen viss research(t.ex. diskussion med andra utvecklingsstörda utanför Kullerbytta, studier av aktuell facklitteratur, lagtexter, intervjuer) skriver Ulrika Hörberg ”ett stycke pjäs”, som sedan provas av skådespelarna. Känns replikerna bra, förstår skådespelarna handlingen och vad tycker de om texten? Under repetitionerna görs hela tiden ändringar i takt med nya idéer. Ord, som är lättare att säga, ordföljden förändras ibland efter skådespelarens naturliga sätt att prata. Vanligtvis tar detta arbete flera månader innan slutversionen är ”utprovad” och godkänd av skådespelarna. Ulrika tycker att det är ytterst viktigt att innehåll och repliker ”skräddarsys” /anpassas till skådespelarnas möjlighet att tala och gestalta. Skådespelarna måste självklart förstå vad de uttrycker verbalt och icke-verbalt. Detta för att föreställningen ska bli trovärdig. Pjäsen ska verkligen kännas, som skådespelarnas ”egen pjäs”. Ulrika presenterar tidigt i repeti -tionsarbetet tänkbara scenlösningar, som provas och som oftast ändras lika ofta som texten. Under hela repetitionstiden pågår ett kreativt skapande-bit för bit. Och det viktigaste av allt-gruppen har roligt. (“Sockarbagaren”2001 skrivs på ett annorlunda sätt. Pjäsen får ganska snart en början, som gruppen repeterar in.Och ett slut. Däremot saknas pjäsens mittparti under en lång period. När detta äntligen skrivs klarar de erfarna skådespelarna i Kullerbytta att ”infoga mittpartiet” i handlingen och sammanföra det hela till en pjäs.)
Pjäsinnehåll orsakar konflikter.
Alltsedan pjäsen “Dagcenter Veta Hut” (1983) handlar Kullerbyttas pjäser om de utvecklingsstördas liv och situation i samhället. Pjäserna tar upp ämnen som t.ex. dagcenter och gruppboende. Vilka fritidsaktiviteter utvecklingsstörda är hänvisade till och hur nya lagar INTE fungerar. Huvudtemat i samtliga pjäser är BEMÖTANDE. Hur utvecklingsstörda har, blir och troligen kommer att bli bemötta av omgivningen. Även hur utvecklingsstörda bemöter varandra och andra. Pjäserna är provokativa och häcklar gärna den oförstående, ibland fördomsfulla omgivningen och tar upp många beslutsfattares okunskap. Landstings- och kommunala tjänstemän, politiker, allmänheten och anhöriga figurerar i Kullerbyttas pjäser. Detta bidrar till att man från bl.a. tjänstemannahåll under en period (1983-1989) försöker hindra Kullerbyttas frispråkighet. Detta sker genom att arbetsledare på dagcenter kallar skådespelarna till samtal och framför sin kritik. Skådespelarna får även stå till svars för sina uttalande i pressen. Ulrika får hård kritik för att ha ”uppviglat” de utvecklingsstörda! Teaterarbetet gör skådespelarna mer självsäkra och ifrågasättande. Därtill låter Ulrika dem svära, röka, kröka och prata om sex på scen (se mer om detta under verksamhetledare). Ulrika upptäcker att det råder en uppfattningen bland en stor del av dagcenterpersonalen att ”en mer lössläppt moral gäller för s.k. vanliga människor medan en annan fördömande moral ska gälla de utvecklingsstörda. Trots att det i bägge fallen handlar om vuxna myndiga personer.” Denna upptäckt kommer sedan att ventileras i flera av Kullerbyttas pjäser och väcker ytterligare debatt. Kullerbyttas taktik att bemöta kritik i stället för att ge vika, resulterar i att dåvarande omsorgschef med bistånd av dagcenterpersonal en gång för alla försöker tysta teatergruppen. Ulrikas studiecirklar sägs upp. Drama-och teaterverksamheten ska upphöra. Dagcenter vill inte längre betala för denna verksamhet. Kullerbytta går dock inte att stoppa. Genom att söka medel från olika fonder och med bistånd från ABF, Gävle kan Kullerbytta blir en FRI teatergrupp utanför dagcentertid. Alltså en självbestämmande fritidsgrupp. Kullerbyttas föräldrar(samtliga medlemmar i FUB) är i detta läge ett stort stöd. Åren går och föreställningarna avlöser varandra. Gruppen uppmärksammas redan i mitten av 1980-talet av press, radio och TV(lokal som riks). Kullerbytta spelar in flera videofilmer och sprider på detta sätt sitt kunnande och sitt budskap utanför Gävle. Från hela landet kommer intresserade människor (dramapedagoger, politiker, personal, teaterfolk) på studiebesök. En period avsäger sig gruppen alla studiebesök eftersom de tycker att teaterarbetet blir åsidosatt. Många av landets nuvarande teatergrupper med utvecklingsstörda skådespelare är inspirerade av Kullerbyttas banbrytande teaterskapande, som började 1979.
Kullerbytta blir Gävle Handikappteater.
1994 blir Kullerbytta en av de grupper, som tillsammans bildar ideella föreningen Gävle Handikappteater. (se förening) Med Kullerbyttas ökande popularitet och tidens gång förändras synen på den olydiga teatergruppen även från personalens håll. Gruppen uppfattas inte längre, som ett hot, utan inbjuds att spela vid personalutbildningar,politiska möten och att tillsammans med Invaliderna spela för Kungaparet vid Gävle Kommuns 550 års jubileum (1996). Kungen och Drottningen applåderar föreställningen och pratar sedan en stund med skådespelarna.
Fyra av Kullerbyttas skådespelare deltar i projektet ”Yrkesskådespelare” Se Projekt/Yrkesskådespelare. Ett projekt med pengar från Kulturdepartementet. (se yrkesskådespeleri) Skådespelarna gör 1999-2000 egna skrivna kortpjäser om hur det är att vara utvecklingsstörd i olika situationer. Detta under samlingsnamnet ”Oh Knäppisar”. Kullerbytta framför flera dansnummer bl.a. på Folkets Hus, Gävle. Skådespelare i Kullerbytta 2001:
Anders Hammarlund, 78 år, har varit med sedan starten (1979)Susanne Mälkvist (1980), Monica Svensson (1984).Björn Carlsson(1986) och Anna Widlund (1987).Sebastian Lind kom till gruppen 2000.Anders Nilsson (1996-98,2002)
Pjäser : Manus och regi Ulrika Hörberg
1981 “Kung Olavs Sandaler”
1982 “Tre Bröder”
1983 ”Dagcenter Veta Hut”
1985 ”Gruppbostad Lyckan”
1987-90 ”Sommarläger Spikmåla”
1991-94 ”Apans hämnd”
Pjäsens är gruppens största succe´. Pjäsen har verklighetsbakgrund. Monica Svensson kommer en dag till teatern och gråter eftersom några skolungar skriker efter henne: ”Du ser ut som en apa i ansiktet”. Det får Ulrika att skriva en pjäs om mongoloiden, som tillsammans med sina mongoloida kamrater, går tillbaka till skolgården för att försöka upplysa och förändra barnen. Det visar sig dock att rektorn och en landstingspolitiker är de mest fördomsfulla. (se Pjästexter) Pjäsen skrivs som en informationspjäs till grundskoleelever. Spelad 96(nittiosex) gånger genom åren. Efter besöken i skolorna kommer drygt 800 brev från eleverna. Dessa brev är grunden till en d-uppsats i pedagogik vid Högskolani Gävle: ”Grundskolebarns förståelse av personer med utvecklingsstörning” (se abstract under Ulrika Hörberg)
1993-95 ” Kränk inte mig”.
(2000 ny uppsättning av pjäsen.)En pjäs som kommer att vara aktuell under flera år och som sätts upp i tre olika versioner beroende på skådespelarbyten. Pjäsen handlar om de Utvecklingsstörda, som gör uppror på dagcenter eftersom personalen inte lyssnar på dem. Rashygienska aspekter tas upp och ekonomiska indragningar.(se pjästexter)
1996”Bara en mongo” – i samarbete med andra grupper i Gävle Handikappteater
Pjäsen tilldrar sig på ett TV bolag. Där Mr. och Miss Handikapp ska koras och erövra Drottning Silvas ”tycka synd om pris”. En satir över massmedia och allmänhetens syn på handikappade. Pjäsen spelas för kungaparet.
1996 ”Brukare” Monodialog framförs av Monica Svensson.
Bakgrund: Enhetschefen(chef för daglig verksamhet) beslutar att utvecklingsstörda på dagcenter inte längre ska benämnas ”arbetstagare” utan ”brukare”. Kullerbyttas skådespelare reagerar häftigt på detta. De vill kallas arbetare och tycker inte alls om det passiva ordet ”brukare”. Kullerbytta besöker tillsammans med Ulrika en dag Valbo Köpcentrum och intervjuar 100 slumpmässigt valda personer i olika åldersgrupper till en enkät. Frågan Kullerbytta ställer är ”Vad kommer du att tänka på när du hör ordet Brukare?”. Resultatet blir att majoriteten av de tillfrågade hänför ordet Brukare till ”missbrukare” eller ”jordbrukare”. Vilket stärker Kullerbyttas uppfattning om ordet ytterligare. Ulrika skriver en monodialog till Monica. Där spelar Monica två roller med hjälp av en hatt och en stol. På ena sidan stolen och utan hatt gestaltar Monica en utvecklingsstörd, som ifrågasätter ordet. På andra sidan stolen och med hatt föreställer Monica -enhetschefen. Delar av texten hämtas ur ett brevsvar från enhetchefen till Kullerbytta. (se Pjästexter)
1999 “Apans hämnd”(ny uppsättning)
1999 “Halvar och Hemtjänsten” (I samarbete med Invaliderna)
Är Ulrikas pjäs om hur hennes pappa vid hög ålder drabbas av sjukdomen MS och ännu mer av en intolerant hemtjänst. (se Invaliderna)
2000 “Kränk inte mig”(ny uppsättning)
2002 “Sockarbagaren” (fsöreställning riktad till grundskolebarn.)