och Gefle Dagblad
De blottar allt!
Fakta ”Kul-TUR och Fri-HET”
Manus och regi: Ulrika Hörberg
Medverkande:
Susanne Mälkvist, Carola Nyman, Anders Nilsson,
Jonny Wendin, Björn Carlsson, Anna Widlund,
Sofie Söder, Sebastian Ehn, Sebastian Lind, Malin Tihvan,
Cecilia Ridderborg, Johanna Wonevik, David Skogsberg,
Daniel Zetterström, Erik Wirén, Therese Sjöberg, Cecilia Wiik,
Josefine Johansson, Dario Fredriksson och Max Linander.
Centralteatern, Gävle, 18/10
När till och med kommunens häst Berta får vara med i den
levande julkalendern, och inte Gävle Handikappteater, då är det
förståeligt om de surnar till. Men i stället för att gräma sig valde
de att göra en egen julkalender och lägga beslag på alla luckor själva.
Luckorna på det stora tygskynket som de har sytt går visserligen
inte att öppna, men vad gör det? Innehållet – från snuskiga
sketcher till allvarlig samhällskritik – är som en lång rad av
julklappar, hårda och mjuka. Numera är vi vana med att se
handikappade skådespelare i offentligheten, men det som
ger Gävle Handikappteater den extra udden är innehållet.
Visst, vi får se lucköppningar där den rena komiken får
regera, som i en surrealistisk drömsekvens, men vi får
också sketcher om handikappades förutsättningar i samhället.
En monolog om den potentiella katastrofen i att färdtjänsten
lämnar av på fel adress, en sketch om att de roller som
handikappade får i media även finns med i ”Rödluvan” och
en vass betraktelse av hur nyorden för de som förut kallades
handikappade ständigt ändras. Att jag skriver handikappad här,
och inte någonting annat, beror på att det är så teatern vill ha det.
Men Gävle Handikappteater och deras ”häxa” Ulrika Hörberg nöjer
sig inte med det. De sätter myror i skallen på publiken. När får vi
skratta? Vad får de göra? Följaktligen är den mest oväntade
lucköppningen, om man kan kalla den så, samtidigt förväntad.
En blottning med glimten i ögat. Hela paketet. Att de handikappade
har en sexualitet har Gävle Handikappteater aldrig hymlat med.
Men blottningen har fler lager än så. Om en skådespelare
som inte är handikappad, på en revy, hade gjort likadant,
hade jag sett tilltaget som plumpt. Varför inte i detta fall? ´
´Hörberg och Co tar kluriga omvägar till fördomarnas kärna.
Det faktum att det finns förbluffande scenbegåvningar i ensemblen
behöver jag väl inte understryka? Jag vill skriva att jag önskar
att fler Gävlebor såg Handikappteatern, men det blir absurt med
tanke på att de fyller Centralteatern (före detta Folkets Hus) med
sin trogna publik. Vilket få andra föreställningar klarar av. Utan
tvivel är det hur som helst klart att de förtjänar en egen lucka i
en ny levande julkalender, om det blir någon sådan.
Men blottningsnumret kanske kan få slippa att ge sig ut i
decemberkylan?
Kristian Ekenberg 026-15 93 46
kristian.ekenberg@arbetarbladet.se
**************************************
Befriande julstämning! Centralteatern… ja, gamla Folket hus
alltså på gränsen till Gamla Gefle. Vilken stämning det var i
den ärevördiga salongen i går kväll! •
Gävle Handikappteater Kul-Tur och Fri-Het CENTRALTEATERN
Det var julstämning med lucköppning. Men inte av den gamla
vanliga sorten. Det var teater med Ulrika Hörbergs Handikappteater.
Ja, den får heta så fast nyordens mästare vill ”funktionsnedsätta”
de handikappade. Sånt går inte Ulrika på, tackochlov. Hon gisslar
sånt otyg. Hon inte bara gisslar, hon går till storms. Hennes
lucköppning med julgransplundring spred revystämning över
vårt gamla Gävle. Det här var en föreställning som hade allt.
Mod och tårar, glädje, skratt och ironi. Och en satir vassare
än synden. En komplett föreställning där inte ens en nakenchock
saknades. Jag har följt Ulrikas häpnadsväckande handikappteater
sedan starten 1979; följt den genom dess olika skepnader,
olika namn, perspektiv och utgångspunkter. I denna genre som
nu börjar skjuta olika skott är Gävle handikappteater originalet.
Den som utmanar, flyttar fram gränser, aldrig lutar sig trött tillbaka
och inte lärt sig stava till geschäft. Jag ser också när jag i minnet
gör en överblick av vad jag sett och upplevt att publiken i dag
hunnit ifatt teatern. I början var åskådarna avvaktande. Så mycket
var ju nytt och ovant: Fick handikappade skämta så här?
Som om dom, till skillnad från alla andra, icke skulle få det!
Och fick de ha självironi och fick de till och med visa sexuella känslor?
Klart de fick, fastslog Ulrika. Men fick vi som såg, alltmer begeistrade,
skratta åt allt detta? I början fanns en sådan osäkerhet därvidlag.
I dag märker jag, överväldigad, att alla förstår att det kan vi.
Gensvaret från salongen var oerhört skönt att uppleva.
Jag har skrivit det förr och gör det en gång till. Det är inte bara
skådespelarna som kommer loss och spelar befriande.
De befriar oss ”normalstörda” också. Kanske är det det som är
den här teaterns stora förtjänst. Den förlöser vår ångest, tar kål
på i alla fall en del av våra fördomar. De ger oss ett hum om den
frihet vi inte riktigt vågar tro på. Inledningen är magnifik med
mim till kända julsånger. Lite trevande ibland sen kanske i första akten.
Men vadå? I andra är det full fart. Numret med pillercharlatanen är
lysande. Och lysande spelat; skulle oavkortat kunna gå in i vilken
nyårsrevy som helst. Roligt också att se gamla kända namn uppblandade
med nya förmågor. Ni ser dem alla uppräknade här nedan.
Jag hoppas verkligen att det blir fler föreställningar än denna premiär.
I så fall: Skynda er att se den. Inte för att det skulle vara
behjärtansvärt utan för er egen skull. Och frigörelsens.
Björn Widegren Gefle Dagblad