SKÅDESPELARPORTRÄTT
November 2009
Jag heter Johanna Wonevik 19 år gammal
och började på Gävle handikappteater under
mitt andra år på IVF i Polhemskolan. Jag följde
med min vän Josefin Lindström till teatern
som besökare en kall vinterdag i januari.
Genast upptäckte jag mitt intresset för de sällskapliga
kamraterna,den engagerade ledaren och bra tider.
Kände att här ville jag ha en strålande fritidshobby,
fastän jag pluggar. Hos teatern är det alltid ett andra hem,
där kan jag prata ut mina känslor och tankar.
Träna upp mig själv, träffa kamraterna,
skratta och leka. Jag hade varit ensam länge och
letade efter den rätta vägen till ljuset.Att ha börjat i
Gävle Handikappteater är den bästa lösningen jag har fått.
Jag träffade Ulrika första gången i Polhemskolan korridor,
jag öppnade just skåpet till ytterkläder och hon kom helt
oväntat bakom mig. Vi pratade lite och jag var så välkommen.
till GHT .Jag var stolt efter att ha sjungit första gången
på Folkets hus den 16 oktober 30års jubileum.
Nu har jag en roll i Slarvarna. grupp NONÄJM
Det ska bli spännande att uppträdda i den rollen.
Juni 2008
Emilia Cavallin
Jag heter Emilia och är snart 21 år.
Jag och min familj flyttade till Gävle år 2000.
Så jag har bott här i Gävle i 8 år.
När jag gick på Stora-Sätra Skolan träffade jag Ulrika Hörberg
Projekt Vem är jag och ni då? och blev intresserad av handikappteater.
Då började jag spela teater. Min första grupp hette
2001-2003 Gröngölingarna . Min andra grupp som jag nu
är med i heter .NONÄJM Pjäsen heter ”Att vara i särklass”.
Jag tycker att handikappteatern är mycket intressant
och bra för mig för att:
– jag utvecklas på olika sätt
– jag träffar mina kompisar
– det är kul att uppträda
– det är roligt!!!
maj 2008
Andreas”Vippan ” Wiberg
är 24 år gammal och har varit i gruppen Alfred
sen start i maj 2004 .Några månader senare d.v.s.
i oktober 2004 debuterar han på Folkets Hus,Gävle
inför en publik på närmare 400 personer.Andreas
spelar då luftgitarr och dansar.Han gör det på ett ytterst
charmerande och proffsigt sätt .Gruppen Alfred får
delta vid Polhemsskolans höstavslutning och dansa för
alla elever på Polhemsskolan .Han får t.o.m. skriva
autograf efter detta framträdande.Året efter är det dags
att spela på Göranssonska skolan i Sandviken och även där
blir det succé .Och i april samma år (2005 )uppträder
Andreas på Stadsbiblioteket i Gävle .Hösten 2005 debuterar
gruppen Alfred med talade roller i första pjäsen
”Scream och glasögonormen”. Pjäsen handlar om mobbning
i skolan och Andreas spelar med stor inlevelse färdtjänstchaufför
2006 ,både under vår och höst, är det dags för
Folkets Hus stora scen igen Publiken består av
elever från grundskolor och gymnasier i Gävle kommun
Även på fritidsgården Treffen för gruppen Alfred succé detta år
.
2007-2008 gör Andreas rollen som Martin Beck i pjäsen
”Bröllpet”Det är han som befriar den kidnappade bonden.
Iklädd lång överrock och rödrutig keps charmar han alla.
Andreas är en mycket glad och poulär kille.Hans humor
med olika upptåg är en stor glädjekälla för omgivningen
.Under våren 2008 spelar Andreas en man som går
ut i skogen och duschar(!!!) i den absurda ,men roliga
fantasi-improvisationen ”Gusten”.,
Andreas bor i egen lägenhet i Sätra med stöd av
personliga assistenter. Han tog studenten på Polhemsskolan
2005 och arbetar i dag vid Utegruppen & Möjligheten på
Sätrahöjdens Dagcenter, samt går på Särvux en
dag i veckan.Hans intressen förutom teater
är filmer och musik
Andreas fick Häxans Stipendium 2007.
april 2008 Carola Nyman
Jag är 36 år och bor i Skutskär, som ligger 2 mil utanför Gävle
.Jag började i teatern 1984 för jag ville stå på en scen
och agera i en pjäs.Den gruppen som jag började i var
Mackmyra Ladteater Jag fick reda på av skolsköterskan
på Ludvigsbergsskolan i Valbo att Ulrika Hörberg
skulle starta en teater i sin lada på gården hemma
i Mackmyra.Och det var så min karriär började.
Några av föreställningarna som jag började i 1984
var ”Nybogumman” ”Herr Bequrelle” ”mördarpjäsen”
m.m.Bästa roll jag haft och tycker om i början när
jag började spela teater var”Mördarpjäsen”
Jag har även varit med i Ladveteranerna där jag spelade i
”Slarvarna på Gabriels plejs”. Jag har även varit med i
Kullerbytta när de behövde en inhoppare i ”Apans hämnd”
Jag har varit heltidsskådespelare med i Projekt Yrkesskådespelare
och även jobbat som praktikant(assistent)i teatern.
Några föreställningar som jag nu är med i är”Big Såpa”
,”Halvar och Hemtjänsten” ”Petrén ”
Jag jobbar på Samhall.
Där jag nu är på Älvarkelby fiskecamping och städar.
Jag är gift och har ett husdjur som heter Britney och är gris.
Mars 2008
THERESE SJÖBERG
(berättat för Cecilia Ridderborg)
Jag är 21 år nu. Snart 22 år.
Jag jobbar i Älvkarleby och säljer gammaldags godis och andra saker.
Innan jag tog studenten så gick jag på Hälsa och omsorg i Polhem skolan.
Det var drama på LIVSKUNSKAP i gymnasiesärskolan Gävle
med Ulrika ,som fick mig att bli intresserad av teatern
På drama gjorde vi en teatergrupp som hette .Särgirls 2005
Vi var med på PROJEKT POLHEMS SKOLAN HT-05
Lite senare blev Särgirls en grupp som spelade teater på kvällarna.
Lite senare lades gruppen ner och jag ville fortsätta och började
då i .NONÄJM
Det jag gillar mest är när vi tränar nya pjäser eller hittar på pjäser.
Det jag minst gillar är att sitta i knä leken.
Jag tycker mycket om teatern, . Jag har lärt mig mycket på teatern.
Jag ville börja på teatern för att skaffa fler nya kompisar.
.Jag har skaffat fler kompisar Jag är även med en del på
fritiden. Ibland tycker jag att vi är som en stor familj.
Jag gillar att vara med kompisar, hålla på med barn
och vara med min kontaktperson. Också naturligtvis
spela teater.
Jag har två bröder som heter Jimmy och Niklas.
Jimmy är storebror, och Niklas är min lillebror.
Februari 2008
BJÖRN CARLSSON
Björns pappa Sven-Eric skriver:
’Jag vill vara fri. Ibland vill jag inte vara handikappad,
jag vill vara fri. Fri som fågeln!’
Så sa Björn en dag för mer än 20 år sedan.
Han hade just kommit tillbaka från en av sina första kontakter
1985 med Ulrikas sommarteater i hennes teaterlada i Mackmyra.
För Björn stod teatern för frihet – då som nu. Att nå utanför
sitt vanliga liv, det är frihet för honom.
’Jag vill visa upp mej på scenen och få publiken att förstå pjäsen’
säger han. Under snart 25 år har Björn varit med i Ulrikas teatergrupper.
Just nu i Kullerbytta. Pjäserna har varit många som Björn deltagit i.
Ofta med sång och dans eftersom musik är en viktig del i hans liv.
Han har varit med när de uppträtt på Gefle Teater, på Högskolan
för kungen och drottningen(1996), på Folkets Hus förstås, i
Stockholm på’turné’, på Göranssonska (som är en favorit!), andra skolor,
fritidsgårdar …. ja på alla möjliga ställen. Till och med på fängelset
där Kullerbytta gjorde stor succé med sin teater för internerna!
Och för tillfället så är det ’Big Såpa’ som är den ’stora’ pjäsen
för Björn. Björn arbetar på Kulturverksta´n, tisdag till fredag.
Teater har han på kvällarna både onsdag och torsdag. Däremellan
så tar musiken en stor del av hans lediga tid. Favoriterna är många,
allt från Elvis till dagens popstjärnor. Filmer är också jättekul.
Hur många gånger har han inte sett Harry Potter-filmerna!
Men också Fanny och Alexander! Men det bästa ’porträttet’ av
Björn får man nog av hans egna ord:
BJÖRN:
´Jag tycker så här att vi ska ändra på det här och förbättra världen.
Och vara vänner i fred. Sluta att mobbas därför att det är inte fred.
Knark och sprit är farligt för hjärnan. Misshandel är inte bra. Kärleken är
viktig för varandra. Att vara kompisar är bra. Då blir livet lättare.
Då blir det lättare för världen. Och människorna blir glada inom
sig och leker med varandra. Det är viktigt också, det får vi inte
glömma. Gå i skolan det är viktigt för oss elever. För då lär
man sig något. Jag blir glad för att vi är tillsammans.
Och hjälps åt med saker och ting. Det ska vara en
värld som är ren och skön. Och solig.´
JANUARI 2008
EMILIE JOHANSSON
Jag heter Emilie Johansson och är 18 år.
Jag bor på Brynäs och går på gymnasiesär på Polhemsskolan .
Hälsa-och omvårdnadsprogrammet. Först hade jag drama
på lektionstid i ämnet Livskunskap.Där träffade jag Ulrika
och började sen på teatern på kvällstid i gruppen .NONÄJM
Jag har spelat på Folkets Hus flera gånger i pjäsen
”Att vara i Särklass” och ”Nya att vara i särklass”.
Där spelar jag en tjej som inte gillar att kompisarna
mobbar de som går i sär. Jag har också uppträtt med
en dikt om sär tillsammans med Therese Sjöberg.
Vi har gjort den bl.a. på Polhemsskolan .
Jag har även varit med i baletten ”Big Såpa”och
dansat och slängt ”luktsalt ”på publiken.
Spelningarna på Göranssonska skolan i Sandviken
tycker jag är extra roliga.
Jag började i teatern för
att träffa nya kompisar och få bättre självförtroende.
Jag gillar att vara med i Gävle Handikappteater.
Jag har lärt mig att prata högt och tydligt.
—————————————————————————————————
December 2007
Daniel Zetterström
”Jag ville börja i teatern för jag var och tittade på
Folkets Hus och tyckte det såg roligt ut.
Min önskeroll är att få spela med i Big Såpa.
Och min favoritskådespelare är Björn Carlsson i
Kullerbytta.”
Daniel är 22 år jobbar på MåBra gruppen med mycket
uteaktiviteter.Han har varit med i teatergruppenAlfred
sen starten 2004.Först på skoltid och sedan som
fritidsgrupp. Redan i oktober 2004 fanns han för första
gången på Folkets Hus scen.Då med ett dansnummer.
Året efter hade kortpjäsen ”Scream och Glasögonormen”
premiär. Där spelade Daniel en mobbare.I pjäsen
”Bröllopet”(2007)spelade Daniel först prästens make.
Därefter tog han över rollen som Berättare.En stor och
svår roll som han tränade mycket på och sen klarade
med bravur. Daniel har spelat bl.a. i Sörbyskolan ,
Polhemsskolan och Göranssonska skolan.Och flera gånger
på Folkets Hus i Gävle.I maj 2007 fick han motta
Häxans stipendium för sitt teaterarbete. Daniel tycker att
det bra träning för självkänslan att våga vara med på scen.
Han tycker det är roligt att träffa kompisarna på teatern
och att det är bra gemenskap i gruppen. Daniel är en glad
och positiv kille för det mesta. Och kanske kommer hans
önskeroll att gå i uppfyllelse 2008 om en fortsättning på
Big Såpa skrivs. På fredagar rider Daniel i Högbo på en
häst som heter Toppel. Daniel tycker om att resa och läser
mycket. Han gillar att gå på bio och ser mycket på TV.
Han gillar också bilar och husvagnar och läser Manga serier.
Tycker om att spela bowling och minigolf. Daniel bor
hemma i en del av huset med egen ingång. Daniel har
en lillebror som heter Erik som han ofta leker med.
NOVEMBER 2007
Hej Jag heter Sebastian Lind och är 23 år.Jag jobbar
som fastighetsskötare på Bomhus Folkets Hus.
Jag började i teatern 1996 så jag har varit med i nästan
11 år. Jag gick i grundskolan till femte klass sen har jag
gått på särskolan. Jag tog studenten på Polhemsskolan
och började sen jobba När jag började min anställning på
Bomhus Folkets Hus gjorde jag ett halvårs uppehåll i teatern ,
men jag längtade efter att stå på scenen igen .Och jag saknade
alla kamraterna-så jag började igen. .Den roligaste rollen jag
haft är när jag spelar Bengt Magnusson och
”Vem vill bli mongoloid” (som sen blev ”Vem vill bli kromosomrubbning)
Det är i pjäsen ”Fattar dom” som vi spelar både i klassrum i skolorna
och på stor scen. Teatern är bra för jag har lärt mig att komma över
min blyghet.I början pratade jag tyst på scen, men sen pratde jag högt.
Och många blev förvånade. På fritiden är jag med min kontaktkompis
eller åker ut till min kontaktfamilj i Utvalnäs.Jag bor i egen lägenhet
med boendestöd. Jag spelar i ”Halvar och hemtjänsten” en åttioårig
gammal gubbe och det är kul.Jag fick ta över rollen när Affe i
Invaliderna hastigt dog. Jag har fått kamrater genom teatern.
Förr var jag med i två grupper men nu är jag bara med i
Kullerbytta .Jag har även varit med i ”Kränk inte mig ” . .
OKTOBER 2007
Jag heter Elin Eriksson och är 17 år gammal.
Jag går andra året på Livsmedelsprogrammet
med inriktning bageri på Polhemskolan i Gävle.
Jag började på Gävle Handikappteater när jag gick i årskurs 4.
Jag hade det jobbigt hemma för att min pappa är psykiskt sjuk.
Min skolsköterska frågade mig om jag var intresserad av att börja,
från början var jag lite tveksam men jag testade.Det var roligt så
jag fortsatte att gå på teaterlektionerna. Jag träffade en tjej där
som kom in nästan samtidigt som mig. Vi blev bästa kompisar,
på fritiden tränade vi på våra pjäser tillsammans. Jag träffade så
klart en massa andra kompisar också.Alla var jättetrevliga.Vi
började med att spela upp små pjäser för föräldrarnaoch för
varandra och även för andra grupper. På den tiden hette vi
Häxungar och höll till i Valbo. När vi var tillräckligt duktiga
var det dags att ställa sig på Folkets hus. Det var verkligen pirrigt,
jag var så himla nervös! Jag kom ihåg att jag hade mygga då.
Vi spelade en pjäs som hette ”Rolfluvan”.Jag spelade en tant
och var lite utklädd i blommiga kläder. Vilken känsla det var
när man var klar! Det var så kul! Sen i slutet av hela
föreställningen när man fick höra ”We are the champions”
kom glädjetårarna. Det kändes verkligen att jag gillade att
spela teater.Jag utvecklades hela tiden. Senare då vi skulle
uppträda på Folkets hus igen spelade jag i en pjäs som hette
”Slarvarna på Gabriels Plejs ”. Det var ganska mycket repliker
och jag hade ingen mygga(dvs trådlös mikrofon)!
Från att först inte ha vågat pratat framför klassen till att uppträda för ca. 400 personer, tycker jag själv är ganska stort steg.
Nu några år sedan, har det kommit och slutat skådisar.
Men den grupp som vi har nu som heter NONÄJM tycker jag
mycket om. Alla respekterar varandra och vi har fått en bra kontakt.
På våra teaterlektioner som vi har nu gör vi improvisationer,
tränar på pjäser som behöver tränas, leker eller pratar bara.
Vi har det oftast jättekul!Den senaste tiden har jag bara uppträtt med
dikten ”Min pappa”. Men nu ska jag även vara med i
”Nya att vara i särklass”
*
SEPTEMBER 2007
Hej jag heter David Skogsberg.
Jag är 18 år gammal och bor här i Gävle.
Hur kommer det sig att jag började med teater?
Jo man kan säga att det är min klasskompis Josefin ,
(läs Josefins skådespelarporträtt här under /mars 2007)
som har fått mig att börja, och så en smula nyfikenhet.
Jag hade ett tag individuellt val i samma byggnad på
Polhemsskolan , som teatern repeterar .Alltid när gick
förbi såg jag skådespelarna . Då blev jag nyfiken
på vad det var som pågick där. Efter att ha passerat
förbi några gånger bestämde jag mig för att fråga
Josefin om jag också fick börja, men det tog någon
månad innan jag vågade fråga Josefin om jag fick
komma och prova på.
Jag har varit med i gruppen NONÄJM i en termin.
Jag debuterade på Folkets Hus i pjäsen ”Nya att vara i särklass”.
i maj 2007.
Det var en mycket kul och skojig upplevelse att få
spela inför en så stor publik.Jag har även varit med
Gävle Handikappteater till skolor och informerat
om Aspergers syndrom.Det är viktigt!
När jag inte är i skolan
eller är med teatern så tränar jag judo eller så
är jag ute med cykeln och tar bilder på olika
saker ,som bussar och utryckningsfordon.
Det var lite kort om mig.
AUGUSTI 2007
Jag heter Jonny Wendin . Det började med att min kompis Pelle
frågade om jag ville vara med teatern som han var med i.
Jag visste inte vad det var för teater så jag sade nej för jag
var så väldigt blyg .Jag vågade knappt säga ett ord,men
Pelle tjatade.Han pratade med min mamma och till slut
följde jag med.Mackmyra Ladteater
Jag sa nästan inget i början,men veckor
och månader gick.Till slut var jag med i en pjäs .Efter
ett tag började jag också i Invaliderna .Pelle var med där
och ville ha mig med.Mitt självförtroende växte .Jag blev
med i flera pjäser .På teatern var det inte bara teater .
Där kunde man lätta sitt hjärta.Dela glädje och sorg .
Det var så mycket mer än bara teater. 1994 blev vi
en förening. Gävle Handikappteater och 1996 blev jag
ordförande.Och var det till 2007.
En riktig utmaning .Något år senare blev jag
yrkesskådespelare under ett år .Jobbade på Coop halvtid
och jobbade på teatern halvtid .Projekt Yrkesskådespelare
Det var spännande och roligt.
Sen har jag fått hjälpa till i barn- och ungdomsgrupperna.
Alfred och NONÄJM Det är jättekul.
Höjdpunkten var när jag fick spela för
Kungen och Drottningen på högskolan i Gävle (1996).
Vilken upplevelse.Fast kanske det största av allt är
pjäsen om mig ”Han är jag.” (premiär 2006)I början
på 90-talet gick jag in i en kris . Jag blev psykiskt sjuk.
Jag frågade Ulrika om hjälp för jag ville inte fråga mina
föräldrar.Ulrika hjäpte mig .Jag fick bo hos henne och
hon tog in mig till sjukhuset när jag blev riktigt dålig.
Sen var hon med hela resan tills jag blev frisk.När jag
hade varit frisk några år föreslog hon att vi skulle göra
en pjäs om det som hänt .Det tog mer än tio år innan vi en sommar
tog fram våra anteckningar (brev och dagböcker )från
min sjukdoms tid .Många tårar, men även skratt.
Pjäsen Ulrika skrev om mig ”Han är jag” .
(se gärna http://www.gd.se/Article.jsp?article=86972)
Den spelar vi nu och får mycket beröm. Ulrika, ja
hon betyder mycket .Vi har kommit varann nära .
Hon är en riktigt god vän Jag har varit med teatern i 20 år nu .
Det är lika roligt fortfarande.
Gävle Handikappteater är underbar
Jonny Wendin
JULI 2007
Hejsan Jag heter Cecilia Ridderborg , kallas Cissi och är 19 år .
Jag bor med mamma, pappa och en bror. Jag började på teatern
när jag var 13 år och hade börjat på Stora Sätra skolan.
Jag minns att det hela började med att min klass började
i något konstigt ämne. (drama)Just då var det inte teater
och jag minns inte alls vad det var i början. Jag minns inte
så mycket av det, men en sak minns jag och det var när en
kille i klassen skulle låtsas att han var i en hiss. Jag minns att
han tyckte just den dagen var tråkig. Jag håller med om att
jag inte gillade drama heller så värst, men jag fortsatte och
efter den dagen någon gång så började vi med mer teater.
Och när teatern började på riktigt kallades gruppen
2001-2003 Gröngölingarna
Om jag inte minns fel var det jag som kom på namnet.
Jag minns att jag tyckte fort att teater var väldigt kul ,
men jag har ibland lite problem med att prata .
Jag var lite blyg i början. Men jag är bra på att prata högt
och tydligt, jag har lärt mig mycket av teatern.
Jag har mest gillat att stå på scen, har tyckt att det
är jättespännande nästan varje gång vi spelar på scen.
Bortsett från det gillar jag småpjäserna vi improviserar
fram på torsdagarna och lekarna en del. På småpjäserna
är det ibland jag som kommer på en del . På teatern
har jag träffat nya kompisar som jag trivs bra med.
Vi är som en stor härlig familj. Jag är med dom även
utanför teatern ibland. Jag har blivit modigare tack
vare teatern och börjat tro på att folk litar på mig mer
och mer. Där känns det som om jag finns och dom
lyssnar på mig. Tidigare var det inte många som
gjorde det kändes det som. Jag kände mig mycket utanför
innan. Jag har haft en känsla i min förra skola att jag har
varit osynlig för en del.Tidigare så kändes det som om det
inte var många som litade på mig alls. En del pratade också
skit om mig. men det är rätt mycket bättre nu. Jag går i
Polhemskolan just nu i livsmedel snart tredje året. Där trivs
jag rätt bra och gillar mest att baka när det gäller min linje.
Jag har kompisar lite överallt och rätt många. Många av
dom trivs jag jättebra med. Har fortfarande problem med
en del saker, men dom har minskat mer och mer.
På fritiden skriver jag mycket böcker om fantasi och
skräck mest. Det började jag med tidigare än teatern
och har aldrig tröttnat. Jag har länge gillat allt som har
med spänning att göra. Jag har försökt givit ut två böcker,
men fått svar om att det inte gick och att jag måste bearbeta
dom mer. Men jag hoppas på att bli en bra skådespelerska,
men också en bra författarinna. Annars vill jag bli bagare
eller jobba på konditori. Ett stort tack till Ulrika Hörberg
som har fått mig att börja på teatern. Jag vet inte hur
jag skulle vara just nu om jag aldrig hade börjat på
den underbara teatern.
SKÅDESPELARPORTRÄTT JUNI 2007
Hej jag heter Veronika Wennman och är 23 år gammal.
Mina vänner kallar mig Vera. Jag är arbetslös nu,
men ska börja studera på folkhögskola i Storvik i höst.
Första gången med Ulrika var på Polhemskolan på skoltid i
”Sjävkännedom.” Vi hade pratat om mobbning på skolan
och vi ville göra en teater mina vänner och jag
Och vi kallade gruppen .Hackspettarna 2003-2005
Ulrika ville ha med oss till Nonäjm, men den enda som
blev kvar så är det jag . Och jag började på Nonäjm.
Jag tycker att det är kul att spela teater med mina vänner i
Nonäjm. Jag pratade jättesnabbt först i början ,sen lärde
Ulrika mig att prata sakta och högre och tydligt.
Det roliga med teaten är att man får nya vänner hela tiden .
Vi är som en familj.Vi har kul tillsammans. Och jag lär mig
nåt nytt hela tiden. Jag har en lillebror som gick på Nonäjm
också .Det var kul och gå med honom , men det var synd
att han sluta. Jag har hittat mig själv på teatern .Är inte lika
tyst längre. Teater är mitt liv. Jag kommer att stanna
så länge jag lever på teatern. Bara så du vet Ulrika…
du är en bra vän
Veronika Wennman
SKÅDESPELARPORTRÄTT MAJ 2007
Mitt namn är Sofie Söder och jag är 17 år.
Jag går på hälsa- och omsorgs program 2:a året på sär.
Jag tycker det är jobbigt att säga att jag går på sär.
Jag hade Ulrika på självkännedom första året,
jag var jätte blyg tyckte det var jobbigt. Ulrika har hjälp
mig jätte mycket med min blyghet m.m. Jag längtade
efter att få ha lektionerna med henne och prata
med henne, men när vi skulle göra saker på
självkännedomen så var det jobbigt!
Men sen så började jag på teatern.
Satt bara och kolla på och sa inte så mycket.
Jag började prata mer och mer med dom andra
och var med på improvisationerna och tyckte
det var jätte kul. Sen blev de föreställning på
Folkets hus och jag var på scen men sa inget.
Sen tänkte jag… Men jag kanske ska testa och
säga nått, så det blev en replik. Och nu ska
jag ha fler repliker och dansa i baletten!
Teatern betyder väldigt mycket för mig.
Vi är som en stor familj.
Ulrika är en mycket bra vän, känns som man känt
henne hela livet!
Jag trivs jätte bra med dom på teatern.
Skådespelarporträtt april 2007
Namn:Sebastian Ehn
Ålder: 18 år
Familj: Mamma, pappa, en syrra, 3,brorsor
Bästa.teaterminne:När jag råkade spy när
vi skulle ha premiär på den första pjäsen jag var med i
Det bästa med att spela teater :
Att man får hålla på med det man tycker är roligast.
Yrke: om jag inte spelar teater blir jag Kock
Förebild: Jonny Wendin
Meriter:Har spelat i grupperna
,2001-2003 Gröngölingarna,
Hackspettarna 2003-2005
och är nu aktiv i Nonäjm
Är föreningens ordförande sen mars-07
Gör gärna på fritiden: Spelar teater.
Vad skulle du vilja vara riktigt bra på: Replikerna på teatern
Framtidsmål: Känd Teater skådis.
Det är hur kul som helst att spela teater .
Skådespelarporträtt mars 2007
Josefin Lindström
Jag heter Josefin Lindström och är 17 år.
Jag och min familj bor i Furuvik. Vi är fyra syskon
och mamma och pappa. Just nu studerar jag på
Polhemsskolans IV-F program det första året.
I min klass har de flesta diagnosen Aspergers syndrom.
När jag var 9 år och gick i åk 3 i Ytterharnäs,
blev jag kompis med en tjej som jag träffade på
habiliteringen. Där hade man en simskola och vi
båda gick på den. Det visade sig att våra föräldrar
kände varandra. Hon bodde också i Furuvik och var
två år äldre. Efter att vi träffats några gånger berättade
hon att det fanns en teaterverksamhet i Valbo,
som hon gick på en gång i veckan. Hon frågade
om jag ville följa med till Häxungar , som de
hette då. Så kom det sig att jag blev medlem i
Gävle Handikappteater och fick lära känna
Ulrika Hörberg och alla de andra skådisarna.
Jag har varit med i åtta år nu. Varje torsdag åkte
jag till Valbo och mellan 16.00 och 18.00 ”lekte ”
vi tillsammans. Så småningom blev ”leken” en pjäs.
Jag kommer ihåg att den handlade om våra föräldrar.
Jag tyckte det var jätteroligt, när jag var där.
Jag var yngst i gruppen, de andra var ganska
mycket äldre än jag.
Teaterträffarna startade med:
1. prat om vad vi hade gjort under veckan.
2. lek
3. andetag – en slags avslappning.
4. lugnt prat.
5. avslutning.
Jag förstod inte framstegen, men efteråt har jag förstått
hur mycket den här tiden har betytt för mig.
Jag var livlig och hade svårt att sitta still.
Jag trivdes och mådde bra när jag var med
Häxungarna. Jag hade svårt att hänga med i skolan
på grund av mina läs – och skrivsvårigheter.
När jag gick i trean på Ytterharnäs fick jag min
dyslexidiagnos. Senare efter sju år skulle jag också
få min Aspergerdiagnos. När jag skulle börja åk 6
fick jag gå i en liten grupp på Sörbyskolan (Aspen).
På fritiden blev det mer och mer teater för mig.
Jag började förstå att det var en hjälp för mig.
Jag orkade med svårigheterna bättre tack vare
den träningen jag fick med teatern.
Vår teatergrupp har varit densamma hela tiden
men vi har bytt namn några gånger. Några medlemmar
har slutat undre åren men nya har kommit till.
Under åren har jag blivit självsäkrare, det beror på
att jag har tränat samspel med andra, att tala tydligare,
komma ihåg texter (minnesträning) m.m.
Jag har spelat många pjäser under de här åren.
De jag kommer ihåg mest är Slarvarna, Rolf-luvan och Perfekt.
I de pjäserna får man lära sig hur andra människor tänker.
Att spela roller utvecklar mig och får mig att tänka.
Under de här åren har jag fått många vänner och
alla tycker jag jättemycket om. Vi är som en stor familj.
Jag trivs. Ulrika har gett mig en styrka i livet.
Ibland har det varit jobbigt men oftast har det varit jätteroligt,
för så är livet. Idag kallar vi oss .NONÄJM
Det här är vad jag lärt mig under de åtta åren:
• Styrka i umgänget med andra
• Blivit ”snällare”
• Tränat minnet
• Fått många vänner
• Tränat att tala inför folk
• Tränat ansvar
• Fått självförtroende
Jag skulle önska att fler fick möjligheten att vara
med i en teatergrupp.
Josefin Lindström
Skådespelarporträtt februari 2007
Andreas”Ante ” Broström
bor i Valbo och går sista året på IV ,Polhemsskolan i Gävle .
Ante är vice ordförande i Gävle Handikappteater.
Han fyller 19 år i år .Ante började hösten 1999 i gruppen
Häxungar i vår dåvarande lokal i Nybo ,Valbo .
Ante gick då i Åk 5 .
”Jag började i teatern för vår skolsyster på
Ludvigsbergs skolan i Valbo frågade om jag
ville vara med på teater.
Jag sa o.k.och testade Och det var
förmodligen kul eftersom jag stannade”
Sommaren 2000 och 2001 deltog Ante i
Gävle Handikappteaters sommarteater i Mackmyra .
Häxungarna flyttade en tid över till Furugården i Valbo
och därefter till FUB lokalen i Gävle
och sen till Polhemsskolan.
Hösten 2003 gick Häxungarna
samman med 2001-2003 Gröngölingarna och blev
gruppen NONÄJM
Ante fick Häxans stipendium 2004 med motiveringen :
” för skådespelarinsats i ”RolfLuvan”,
”Slarvarna på Gabriels plejs” och ”Perfekt .
Andreas har, både i Häxungar och Nonäjms,
visat stort teaterintresse.Han är därtill en god
kamrat ,pålitlig och löser, med en härlig humor,
svårigheter på och utanför scenen.
”Teatern har hjälpt mig.Den har lyft mitt
självförtroende enormt mycket.
Jag är med nu bara för att det är
kul att spela teater och träffa intressant folk.
Jag har fått några vänner om
jag umgås med även utanför teatern”
Sommaren 2006 tog Ante tillsammans med några
andra skådespelare ur NONÄJM initiativ till ett
teaterprojekt med en egen pjäs. Gruppen skrev
manus och jobbade fram en fin liten föreställning
som sen spelades upp för Nonäjm i september
samma år. Antes fritidsintresse förutom teater
är Lajv(levande rollspel), datorer och Airsoft.
I framtiden funderar han på att arbeta med
” något med datorer”.
Skådespelarporträtt janauri 2007
Hej Jag heter Anna-Carin Eriksson och är 23 år.
Jag går på en folkhögskola som heter VästerbergsFolkhögskola.
Den ligger i samhället Storvik.Jag började hos Ulrika på teatern
när jag var 12 år tror jag. Och när jag började då höll vi till
i Valbo bakom Bida Lite som är ett gatukök. Det är ett rött hus.
Mamma tyckte det skulle vara bra för mej eftersom jag
behövde umgås med andra utvecklingsstörda.Jag kommer
inte ihåg hur de första åren var.Jag var säkert nervös
första gången jag uppträdde för folk. Gävle Handikappteater
betyder väldigt mycket för mej. Jag har varit med i ganska
många grupper.Teatern gör så att jag växer som människa .
Jag får ett bättre självförtroende med teatern. Jag tycker
att jag har kompisar på teatern. Dom känns som min andra
familj.Mina andra intressen är att bowla,läsa böcker ,helst
deckare och polisböcker ,och umgås med min familj och
kontaktperson. Jag har väl intetänkt så mycket på framtiden
för jag tar en dag i taget.Jo, förresten min dröm är att
antingen jobba som det Ulrika är eller jobba med människor
som har det svårt. Jag har inte tänkt så mycket på vad som
skulle vara min drömroll.
Skådespelarporträtt december 2006
Hej! Mitt namn är Therese Jonsson .Jag är 18 år och har cerebral pares.
Jag bor i en liten by några mil utanför Gävle och går på Vasa
skolansteaterlinje sista året. Mitt största intresse är teater och
jag hoppas att bli någonting inom det senare i livet. Men jag gillar
även att sjunga, umgås med familjen, baka, träffa kompisar,
shoppa eller bara ha en mysdag i soffan framförtv:n.
Jag tror att jag började på Gävle Handikappteater när
jag var 8 år gammal, då vi befann oss i Valbo. En sak som
jag säkert är känd för är nog att jag har hoppat av och sen
kommit tillbaka ett antal gånger. Men när jag som 8 åring
för första gången började på teatern så började jag för att
jag blev tipsad. Dessutom så skulle min kompis Sandra också
börja. Under den tiden så lekte vi mycket och utvecklade
våra fantasier.Första pjäsen vi spelade upp då var någon mobbningspjäs
och den spelades upp för nära och kära i den lokal vi brukade
befinna oss i. Jag minns att jag var väldigt nervös, jag
och några till skulle sitta på bänkar och mobba vissa som
gick förbi, eftersom att jag var väldigt blyg på den tiden
så sa jag bara en replik.Andra föreställningen var
Korvgubben, då jag spelade en ryttarinna som skulle
köpa ett tuggummi till min häst. Även den pjäsen spelade
vi på den lokal som vi alltid befann oss i. Under den
tiden så umgicks jag mest med Sandra, Ida, Carro m.fl.
Men trots att vi hade det roligt och gruppen var toppen
så bestämde jag mig ändå för att sluta. Och det beslutet
var helt mitt eget.Jag trodde att jag skulle lämna teatern
för alltid, men nej en dag träffar jag av en ren slump
Ulrika på Valbo köpcentrum. Hon berättade hur mycket
de andra saknade mig, de ville att jag skulle komma
tillbaka och tro det eller ej hon lyckades att övertala
mig och jag började åter igen. Men då tog jag med
min dåvarande bästa kompis Josefin som också började.
Det var då den stora pjäsen ”BB” som i den här pjäsen
betyder barnbesvär började tränas in för att sen spelas
på Folkets Hus i Gävle. Den gången var jag riktigt pirrig.
Då spelade jag en arg mamma till Ida med fötterna på
bordet, fick även då mitt första skrattanfall på scen
och eftersom att jag hade mygga på mig så hördes
det ju utmärkt bra. Men jag lyckades ta mig samman
och fortsätta som tur var.Andra pjäsen jag spelade på
Folkets Hus var ”Morsdag” och jag spelade syster till
Ida och Josefin och vi skulle lura vår mamma att vi
glömt bort henne på morsdag.Efter ett tag började det
nya personer i gruppen och fler av de ”gamla” i min
grupp slutade. Bland annat Sandra, så jag slutade igen
då 12 år gammal. Åter igen hade jag ingen tanke på
att komma tillbaka. Men tre år senare då jag var 15 år
så hittade Ida mig på Internetsidan Lunarstorm,vi
hade inte haft någon kontakt tidigare efter det att
jag slutat. Hon skrev att hon fortfarande gick på teatern
och att hon hemskt gärna skulle vilja att jag skulle komma
och titta när de spelade en pjäs i Polhemskolans aula.De
hade alltså flyttat från Valbo till Polhemskolan i Gävle.
Jag bestämde mig för att gå och titta, jag ville ju göra Ida
glad. Att se dem uppträda var otroligt roligt. Men någonting
kändes konstigt, jag tänkte vad gör jag här nere vid publiken?
Jag ska ju stå där uppe.Men ett problem fanns, jag befann
mig mitt i en fas där jag inte kunde acceptera mig själv
som jag var.Jag var allt man kunde tänka sig:
Ful, tjock, dum, värdelös och gick helst inte utanför dörren.
Jag tänkte att jag på teatern skulle aldrig fungera.
Men jag lyckades trotsa mig själv och kom på teatern
några gånger för att testa.Det var inga gamla medlemmar
kvar längre förutom Ida och Josefin. Men alla accepterade
mig som jag varoch därefter växte mitt självförtroende.
Jag bestämde mig för att börja igen och den
första pjäsen jag spelade med den här gruppen
som jag fortfarande går med nu var”Perfekt” som
handlar om en tjej som får sjukdomen
anorexia. Då spelade jag hennes bästa vän Jenny
.Andra pjäsen var ”Valarbetarna” då jag spelade en
blind dam i rullstol som försöker luras av två valarbetare
som vill få damen att rösta på just deras parti.Nu har vi gått
över från lek till improvisationsteater.Men visst leker vi
någon gång ibland, man blir aldrig för gammal att leka,
glöm inte det!Under alla år som jag har gått på
Gävle Handikappteater har jag haft väldigt roligt.
Och den grupp jag går i nu är underbar. De var den här
gruppen som lärde mig att acceptera mig själv som den
jag är och därmed kom jag ur min fas. Och jag har i dagsläget
ingen tanke på att sluta. Det enda som skulle kunna få
mig att sluta just nu är om jag till hösten börjar en utbildning
eller får ett jobb i en annan stad. Annars kommer jag att
stanna så länge som jag kan.Teatern betyder och har
betytt väldigt mycket för mig.
November 2006
Ida Hjalmarsson,18 ålder
Ida tog studenten på Vasaskolan våren -06 .Hon bor utanför
Hedesunda och har tidigare bott i Valbo.Idas syster Tina var med i Gävle Handikappteater .”Jag tyckte att det verkade väldigt roligt,
vilket det också var.” säger Ida.Hon började i slutet av 1990-talet
då teatern hade lokali Valbo.(IOGT/NTO i Nybo)
”Det var väldigt roligt. Allra först minns jag inte vem jag
umgicks med men sen så var jag mycket med Therese,
Sandra och Josefin. Therese umgicks jag även med utanför teatern lite då och då. Den allra första pjäsen jag var med i spelade vi upp i
teaterlokalen och det var någon pjäs om mobbning.
Nästa pjäs jag var med i hette ”Korvgubben” och då
spelade jag en dotter, som blev kidnappad. Jag kommer
inte ihåg varför.Första gången jag uppträdde för folk
var i gamla teaterlokalen i Valbo .Jag tyckte att det var
roligt och jag var inte särskilt nervös. Det har blivit värre
ju äldre jag har blivit. Första gången jag spelade för större
publik var på stora scenen i Folkets hus i Gävle .
Då spelade jag barnet i pjäsen BB, förkortning av
Barnbesvär. Teatern är mitt liv så den har betytt väldigt
mycket för mig och gör det fortfarande. Jag har t.ex.
upptäckt att det är lättare att spela en roll för massa
människor än att stå och hålla tal inför ens egen klass.
Jag är inte lika blyg nu heller som jag var innan jag
började. Jag har extremt många teaterminnen kommer
inte på något speciellt nu. Förutom att Ulrika och jag
inte kan spela kubb med varandra om vi inte är i samma lag .
Och Ulrikas lilla segerdans.”
Ida tycker mycket om att läsa, sjunga och lyssna på musik.
Dessutom är hon med i ungdomsgruppen i
Valbo församlingoch åker ofta på läger med dem.
”Så länge jag bor kvar i Gävle eller i närheten av
Gävle tänker jag fortsätta på teatern. Jag vill det åtminstone.
Jag tror inte att jag har någon drömroll. I framtiden
skulle jag helst vilja jobba som tolk eller något
annat inom språk. Jag har läst mycket språk och
jag har lätt för det .Och jag tycker att det är roligt.
Eftersom jag tog studenten i våras vill jag hitta ett jobb
och sen om något år utbilda mig vidare på högskolan.”
Ida gjorde fick stipendium 2005 för sin strålande rolltolkning
i ”Perfekt ”Hon är sekreterare i föreningen och en
god protokollförare.Ida gör en fantastisk insats som
programledare i vår aktuella uppsättning på Folkets Hus
( premiär i maj-06)Sommaren -06 har hon tillsammans med
några ur Nonäjm repeterat in en egen liten pjäs.
Ida är en god kamrat och omtyckt av många.
En berättelse om att vara skådespelare i Häxungar av Anna Mukka född 16 oktober 1989
Den här artikeln är tagen ur Gefle Dagblad onsdag den 18 oktober
1989.För att jag hittade ingen artikel / bild från min födelsedag
dvs måndag den 16 oktober 1989.
Jag har valt den för att kvinnan på bilden var min teater lärare
för några år sedan och hon heter Ulrika Hörberg.
Bilden påminde mig om så mycket och hur jag
var förut och hur det var när jag flyttade till
Valbo från Stockholm. Så här gick det till:
Jag gick på en skola, som heter Ludvigsbergskolan
och skolsyster samlade ihop några barn ,för att
bilda en teatergrupp . Jag vet faktiskt inte varför
hon gjorde det ,men vi var några som gick i alla fall.
Jag vet inte om jag gick där för att bearbeta bort
min blyghet. Jag var otroligt blyg när jag var liten
och innan jag började på teatern.Jag vågade nästan
inte prata med någon och speciellt inte någon ,som
jag inte kände.När jag gick på teatern så fick vi i början
börja med att lära känna varandra ,sen fick vi spela små
sketcher.Efter att vi hade hållit på med det ett tag och
lärt känna varandra så fick vi små pjäser, som vi spelade
upp för föräldrarna. Men sen efter ett tag så började vi
med stora pjäser ,som vi spelade på Folkets Hus, och
det var där nästan hela mitt liv började tycker jag.
Spela teater var det bästa jag visste.Jag längtade alltid
till varje torsdag efter att få spela teater. Min blyghet
försvann nästan av sig själv. Jag fick bearbeta bort
det genom att spela teater för andra och mitt
självförtroende ökade och ökade. Jag träffade
min första kärlek där också då gick jag fortfarande
i femman. Då trodde jag nog aldrig att jag skulle bli
så kär, men det hade jag tyvärr fel om. Det tog tyvärr
slut efter ett tag. Och jag var så himla ledsen. Sen
träffade jag MIN allra bästa vän. Elin hette hon.
Jag har nog aldrig haft en sån bra vän ,som henne.
Hon och jag kunde prata om precis allt. Vi hade
alltid så kul tillsammans. Hon följde med mig till
Skåne.Också flirtade vi tillsammans, vi gjorde helt
enkelt allt. Det var som om vi vore ihop klistrade på
något sätt. Men i alla fall hon var ungefär som mig.
Hon hade också dåligt självförtroende och var ganska
blyg av sig. Men det bearbetade tillsammans på helgerna
när vi var med varandra så tränade vi på våra repliker
till pjäserna och det gick så himla bra. Jag höll på med
teatern ända tills jag flyttade in till stan och då skulle
jag börja åttan. Jag växte upp.Mina intressen blev annat.
Jag träffade nya kompisar och gick i en helt ny skola.
Jag kände att jag hellre ville vara med dom. Jag vet
inte riktigt.Det var så längesen. Jag tappade kontakten
med min bästa vän. Där slutade i princip allt. Det tog
inte länge till sen sjönk mitt själv förtroende och mitt
blyga jag kom upp igen. Men det fixade jag på annat sätt.
Ulrika Hörbergs kommentar till Annas brev :
En tidig lördagmorgon i januari -06 får jag via Internet detta brev.
Det är en skoluppgift som Anna gjort.Jag läser och
blir så oerhört GLAD och tacksam.Anna kommer
en sommar, som deltagare i Mackmyra Ladteater
.Och sen fortsätter det.Jag minns små roliga presenter
hon kom med, som hon gjort i slöjden till HÄXAN
dvs mig.Vi hade många roliga stunder tillsammans.
Och jag minns hennes lycka efter första Folkets Hus
föreställningen. Hon tvivlade länge på att hon skulle
våga stå där.Och när hon klarade det och alla replikerna
med glans strålade hela ungen.Jag möter henne då och då
på stan och jag blir lika glad varje gång.Inte nog med att
vi är födda på samma dag och i Stockholm -på något
sätt har vi alltid genom hårt arbete och många skratt
förstått varann.Tack Anna för ditt fantastiska brev ,
som gjorde mig så glad.Och tack för att jag fick tillåtelse
att lägga ut det här på hemsidan .
Artikeln, som omnämns i Annas berättelse
handlar om Kullerbytta föreställning av
”Sommarläger Spikmåla”inför landstingsmötet, Gävle.